Den lilla kvarnen och den lite större

[nivoslider id=”493″]

I slutet på förra året var jag på en liten tur till Halland för att hälsa på några mjölkvarnar. Att jag åkte just till Halland beror på att Berte Qvarn ligger här, och det är de som står bakom mjölet i Icas I Love Eco-påsar, det mjöl jag bakar mest med till vardags. Några mil norr om Slöinge där Berte ligger finns också lilla Limabacka kvarn så jag passade på att titta in även där.

Det var otroligt spännande att se hur det går till, att få ett ansikte på kvarnen liksom. Och även om Limabacka maler blygsamma 200 ton om året mot Berte Qvarns 25 000 ton så är ju principen densamma.

Det första som slog mig var vilken skillnad det är på att mala ett fullkornsmjöl (som här mals i en stenkvarn) mot att mala ett siktat mjöl som vetemjöl (som mals i en valskvarn). I stenkvarnen häller man bara ner de hela kornen, de mals och kommer ut på andra sidan. Rätt ner i påsen, allt åker med. Att mala ett vetemjöl, där skal och grodd ska bort, är en helt annan femma. Förenklat funkar det såhär: På nedervåningen har man själva kvarnen, där häller man i kornen som börjar rivas sönder mellan valsarna. Sen åker allt upp till övervåningen, med hiss (Limabacka) eller vakuumsug (Berte) där mjölet siktas i en jättestor skakande låda med en sikt (som en jättestor sil) i botten. Där sorteras liksom mjölet, det som är färdigmalet åker åt ett håll för att lagras, de grövre bitarna åker ner i kvarnen igen och mals vidare. Och så åker mjölet runt runt tills man malt hela kärnan och bara skalet återstår.

En sak som skiljer de båda kvarnarna åt är att Bengt i kvarnen i Limabacka blandar spannmålet innan det males. När man till exempel ska mala vetemjöl special så är ju det en blandning av vårvete och höstvete. Hos Berte Qvarn maler man var och en av spannmålssorterna för sig och lagrar dem i åtta jättestora behållare. Sen blandar man mjölet i en stor trumma utifrån vilka egenskaper man vill få fram.

En viktig del i Berte Qvarns produktion är också labbet, där man analyserar allt spannmål man får in. Man kontrollerar falltal och proteinkvalitet för att sedan kunna blanda mjölet precis som man vill ha det. Den bild som ibland ges att man med hjälp av olika tillsatser förvandlar dåligt mjöl till bra mjöl kändes här helt främmande.

Två kvarnar och två olika typer av mjöl kan man säga alltså. Limabackas, som kommer med alla de variationer som väder, årstider och spannmålssorter för med sig, eller Berte Qvarns där mjölet är noga kontrollerat för att ge samma resultat från dag till dag och påse till påse. Och jag tror båda har sin plats.

PS. Om ni råkar köra E6:an genom Halland nån gång, sväng förbi Bengt och Johanna i Limabacka! Den mjöl- och trädoftande kvarnen med det rungande ljudet från kvarnen är en upplevelse. Butik finns där man kan köpa fint mjöl. Missa heller inte Kustbageriet i Varberg som bakar på Limabackas mjöl och fina Solhaga stenugnsbageri i Slöinge. Sara på Solhaga bakar på både Bertes och Limabackas mjöl.

4 reaktioner på ”Den lilla kvarnen och den lite större”

  1. Hur känns det att besöka en kvarn? Var det väldigt stelt och så vid ditt första besök? Är dom vana vid liknande besök?

    Jag vill också besöka kvarnar. Mycket för att det just bara är skoj att se. Gärna Orga kvarn, vartifrån jag precis beställt mjöl ifrån för första gången =)

  2. Trevligt inlägg! Limabacka-Bengt är en mycket trevlig karl och mjölet är något av det roligaste och bästa jag bakat på – inklusive nymalet vete från grekiska landsbygden. Dessutom ekologiskt och helt utan den så hett omdebatterade askorbinsyran…

Kommentarer inaktiverade.