Lucka 22: Bakningens vedermödor

Vi sitter och gör fotoalbum till barnen som de ska få i julkapp. Mycket pyssel, men också väldigt roligt! Jag började baka ungefär samtidigt som vi fick vårt första barn. Det känns som evigheter sen, men är bara några år sedan som jag stod där i köket i mammas sommarhus och kämpade med recepten ur Riddarbageriets bröd. Jag minns hur jag hoppade upp mitt i natten för att sätta in en omgång dansken i ugnen för att sedan missa väckningen och bränna de båda bröden. Och hur jag sprang runt med termometern för att leta rätt på det optimala jässtället för mina sura torpeder. Dem fick jag aldrig någon styrsel på.

Samtidigt som jag lärt mig så mycket så känner jag mig precis lika nyfiken nu som då, och misslyckanden och succéer kommer ungefär i samma takt. Misslyckandena är lite mindre misslyckade nu kanske, och succéerna lite mer spektakulära, men på det hela taget är det ungefär samma bergochdalbana. Om jag då kämpade med att få surdegarna att resa sig över huvudtaget handlar kampen nu mer om att känna av just precis när bröden jäst klart och ska in i ugnen. Det vanligaste misstaget jag gör nuförtiden är nog att stressa bröden, att inte ge dem tillräckligt med tid i sista jäsningen. Jag är så ängslig att bröden ska bli överjästa och inte få den fina explosionsartade utveckligen i ugnen att jag ofta sätter in dem lite för tidigt. Måste öva på det, ta det lite piano och lita på degen. Oftast är ju också ett aningen överjäst bröd att föredra framför ett som jäst för lite. Jag borde tänka på det lite oftare.